Den 27 januari är Förintelsens minnesdag och den inföll i år på en onsdag. Mellan 50 och 60 personer hade samlats i Deje Kulturhus biosalong för att höra Eva Thorstensson Landin berätta och läsa ur sin bok Inte glömma, inte minnas.
Flora Gladh föddes i Ungern och överlevde Nazisternas förintelseläger, Auschwitz och Bergen-Belsen där hon genomled hemska upplevelser. Bland annat försvann hennes familj och efter kriget fick hon veta att nästan alla hade dött. Med hjälp av Röda Korset hamnade hon så småningom i Mölnbacka. Hon blev kvar i trakten kring Deje ända fram till sin död 2012.
I 50 år höll hon alla hemska minnen för sig själv, inte ens hennes egna barn visste vad hon hade gått igenom. Men när hon började berätta ville hon att alla skulle få veta. Hon reste tillbaka till Auschwitz ett antal gånger då hon berättade för grupper. Eva Thorstensson Landin fick frågan om hon ville skriva ner Floras historia och hon tackade ja.
”Det finns de som säger
att detta aldrig har hänt”
Så börjar boken som är skriven i versform, de längsta raderna är inte så mycket längre än de här ovan. Det är mycket vitt kvar på sidorna och orden på de första sidorna träffar rakt i hjärtat. Det handlar om taggtråd, lukten av nybränt människokött, smärta och svält och sorg.
När första upplagan av boken kom till på 90-talet fanns det främlingsfientliga strömningar i Sverige. Eva skriver i förordet att hon trott att de skulle gå över och försvinna.
– Så naivt, ja. Idag ser vi främlingshat, judehat, muslimhat och mängder av annat hat också för den delen. Så mycket hat och motsättningar så jämförelsen mellan vår tid med de svarta åren på trettiotalet blir allt vanligare. Hatbrott och terrorangrepp har blivit vardagsmat. Krigsbilderna från Syrien likaså, skriver hon.
Trots ondskan i världen så vill Eva tro på de goda krafterna. Hon skriver vidare att en sådan sak som att bara lära sig någons namn är ett sätt att närma sig en annan människa. Vi är mer lika än olika, vi människor, något hon tycker skulle kunna användas som ett slagord eller som ett motto.
Bli först med att kommentera