Anna Träff fick en låda med gamla brev av sin mamma, Rigmor. Men när hon gick bort 2002 blev lådan liggande. Det var inte förrän 2011 som hon började läsa dem och då blev hon fylld av förundran. Där fanns bland annat en brevväxling mellan mormor Stina och morfar Åke.
De flesta breven är skrivna i slutet på 30- och i början på 40-talet. Då var det krig i världen och oro i Sverige. Under krigsåren tvingades Åke och Stina vara ifrån varandra eftersom Åke var inkallad. Trots att de hade det svårt under de här åren och inte kunde vara tillsammans känns deras starka kärlek till varandra i orden i breven, säger Anna.
– Morfar kom från Mora till Frykåsen i Kil i med sin familj. Där bodde mormor och det var där de träffades. Mormor hette Kristina ”Stina” Bengtsson och var född 1920 och morfar hette Åke Ahl och var född 1917. De gifte sig 1939 men kunde inte vara tillsammans på riktigt förrän kriget var slut 1944.
Svart brudklänning
Mormor blev gravid innan de gifte sig och hon fick gifta sig i en svart brudklänning. Så här skriver morfar i ett av breven:
”Nu du min lilla Kristina, så är jag så nervös för den här tillställningen med bröllopet…. Men jag har ju att glädjas åt, det är ju det viktigaste, det är ju du min lilla, lilla, älskade Stina som jag tycker så mycket om. Det hade inte gått så bra om vi inte hade älskat varandra så mycket, min lilla Stina…. Du förstår ju mig och jag förstår ju dig… Och en sak, Stina, nu får vi inte fästa oss så mycket för vad folk säger utan nu tycker jag att vi ska handla utifrån vad vi tycker och vi vet ju att vi älskar varandra och där med basta, och där med jämnt.”
Den svarta brudklänningen tror Anna att hon har på vinden. Den tog Annas mamma fram för att visa henne när hon skulle gifta sig.
– Titta här Anna, sa hon, så här gick det till 1939. Den var jättefin, broderad. Den kanske var marinblå men den såg svart ut när hon visade mig den i alla fall.
Militärbrev
Året innan Åke och Stina skulle gifta sig, 1938, var de inte tillsammans. Vart Stina tog vägen det året vet inte Anna och inte moster Siv heller.
– Men de är på varsitt håll för han skriver att han längtar efter henne.
Många av breven bär texten ”Militärbrev” det är för att Åke skrev dem när han var inkallad under kriget och låg vid norska gränsen.
– Mormor fick bo på olika ställen under de åren, ibland i Skåre, i Sunne och även i Deje. Hennes äldre syster Rut bodde i Klippåsen med sin man Bertil. Mormors mamma och en annan syster bodde i Sunne efter att de sålt i Frykåsen.
Vinterjacka för tio kronor
Siv, Annas moster, föddes 1939 och hon säger att hon inte riktigt vet var hon bodde de första åren i sitt liv. Men hon har ett fotografi som är taget i Skåre. På fotot ser man även Elisabeth, som var syster nummer två. Hon var ett halvår gammal när bilden togs och hon sitter i knäet på en militär. Det bodde militärer på övervåningen i huset i Skåre, det minns Siv.
– I något av breven frågar mormor morfar om han har någon smörkupong kvar som han kan skicka. Hennes var slut. Hon skriver också att Siv behöver en ny vinterjacka och att den skulle kosta 20 kronor att köpa. Men mormor hade köpt tyg och skriver att hon nog skulle kunna sy en för tio kronor i stället om hon snålar. Det låter som att det var väldigt länge sedan, men det är det ju egentligen inte, säger Anna.
Fem meter från järnvägen
Sivs yngre syster Elisabeth föddes 1942 och Annas mamma 1944. Det var först då, när hon föddes, som de kunde bilda familj och skaffa egen bostad. Då flyttade de till ett litet torp med ett rum och kök som låg i Stavnäs, nära Ölme mellan Väse och Skattkärr.
– Jag har varit där och sett murstocken, den ligger väldigt nära järnvägen, max fem meter ifrån. Där bodde de med tre små flickor. Mamma var bäbis när de flyttade dit och de andra var två och fyra år.
Siv säger att hon tydligt minns den starka kärlek som föräldrarna hade till varandra, trots att det var kärvt och fattigt. När Åke och Stina hade flyttat till Stavnäs fick Stina jobb i ett stationshus en bit därifrån. Då lämnade hon barnen hemma ensamma medan hon arbetade. Åke fick jobb på SJ och blev stationerad i Svartå. Det betydde att han var borta på veckorna och kom hem på helgerna.
Forshaga
Nästan tio år senare fick de en lägenhet i centrala Karlstad inte långt från järnvägsstationen. Huset var bara för anställda i SJ. Där fick de badkar och rinnande vatten och Siv säger att det kändes mycket lyxigt. Åke arbetade åt SJ i hela sitt liv. När barnen blev vuxna och flyttade hemifrån köpte Annas föräldrar hus i Forshaga. Då följde mormor och morfar efter. Anna berättar att de bodde på Anneberg tills Åke gick bort 1981.
Tyvärr fick Stina Alzheimers tidigt, hon var bara 55. Anna var fem år då så hon minns inte hur mormor var innan hon blev sjuk.
– Jag minns henne som irriterad och stressad. Men morfar och mormor var alltid goa mot varandra även om morfar var frustrerad ibland. Jag tror att morfar var en ovanlig man för sin tid. Han var en varm och kärleksfull person som bakade, tog hand om och pysslade om.
Kärlek till skogen
Kärleken till skog och natur är något som Anna har slagits av när hon läst breven. Som till exempel det här i ett av breven från maj 1938.
”Tänk vad fint det är om kvällarna nu Stina lilla. Sjön ligger alldeles spegelblank här mitt framför mig och månen är framme och speglar av sig på sjön. Fåglarna de kvittrar som de bara kan den här tiden på året och talar om för mig och talar om för dig att nu är sommaren här och björkarna står i sin hägring och allting är så gudomligt vackert. Men för lilla Åke är nog det vackraste borta i alla fall, för det är ju du Stina.”
När Åke bodde i Forshaga satte han spår vid motionsspåret i SISU. Där sågade han till stubbar till stolar så att det gick att sätta sig och vila på flera olika ställen. Nu är stubbarna borta men de fanns där som ett spår efter honom under många år. Stina gick bort 1991.
Text: Cicci Wik
Bli först med att kommentera