Krönika av:
Linn Sönstebö Mossberg
Kulturarbetare, poet, musiker, landsbygdscoach, m m. Arbetar hos Hela Sverige Ska Leva/Värmland för att skapa ökade förutsättningar för att leva och bo på landsbygden. Ägnar mig också helhjärtat åt kulturarenan Gamla Kraftstationen i Deje. Bor i Hällekil. Stärkt sedan barnsben av den djupa skogens trädtoppstystnad och Klarälven som en aldrig sinande energikälla.
– Här om dagen bakade jag kanelbullar tillsammans med min dotter. I Sverige verkar det som om nästan alla älskar kanelbullar. Åtminstone så många så att en gemenskap uppstått. Därför har någon instiftat Kanelbullens dag. Vi hyllar alltså kanelbullen med en egen högtidsdag den fjärde oktober. Sådant som vi vill fira gör vi ofta till högtidsdagar. Ja vi gör så för att dela med oss, bevara och föra vidare. Jag tycker om kanelbullar och tycker Kanelbullens dag är ett ganska roligt påhitt.
Min dotter tycker mer om kladdkaka än om kanelbullar. Kladdkakan har också en alldeles egen dag, den sjunde november. Kladdkaka kan min dotter baka helt själv. Kanelbullar är lite klurigare. Hon tycker däremot att det är roligt att baka bullar och deltar gärna. Jag tycker det är viktigt att kunna baka en hederlig kanelbulle därför vill jag föra den traditionen vidare, och nu när det är så finurligt att dessa bakverk fått sina alldeles egna dagar så behöver ingen vara orolig för att de blir bortglömda. Nej, då bakas och äts det så magen står i fyra hörn, och vi hurrar för den som uppfann chokladen, eller kanelen. Ja, folk äter och äter och ingen tycks ha några som helst problem med att fira bakverkens existens. Nä, vi njuter och tar en till.
Jag har också en egen dag. Ja, nästan i alla fall. Förutom att jag delar den dagen med mina nära och kära får jag även dela den med alla V8-motorfrälsta. Den tionde mars är nämligen internationella V8-dagen också. Och gärna för mig; eftersom det finns en gemenskap i V8-motorns existens så ska även den ha sin egen dag. Även om det inträffar på just min födelsedag. Jag ser framför mig hur ett gäng hästkraftsentusiaster dukar upp en präktig gräddtårta på motorhuven på ett vrålåk, häller upp kaffe i fint porslin och samtalar om första V8-motorn. Med lite fantasi kan jag höra hur de småpratar om V8-ornas egenskaper och om att inget går upp mot en V8 under huven. Samtidigt serverar någon en påtår. Det är en viktig sammankomst. Jag menar det. På riktigt. Det är entusiasterna, de riktigt inbitna, de som är kunniga på området motor som träffas, umgås och äter något gott. Men också för att de här mäniskorna erkänner V8-ans existens så mycket att den skapat en gemenskap.
Idag, den sjätte februari, är det Samefolkets dag (ordagrant översatt från nordsamiskans sámi álbmotbeaivi). En dag som samerna oavsett i vilket land de bor firar sin gemenskap och traditioner som de vill dela och bevara. Föra vidare. Sameland sträcker sig över Finland, Norge, Ryssland och Sverige i en gemenskap som förenar. Jag tycker det är fint. Det tycker inte alla.
Jag är halvnorska, eller halvsvenska, om du tycker det ligger bättre i munnen. Själv föredrar jag att säga att jag är värmlänning. Jag är svensk medborgare. Inte norsk. Ändå har jag firat sjuttonde maj mycket längre än jag firat sjätte juni. Norges nationaldag, sjuttonde maj, har jag firat oavsett vilket land jag befunnit mig i. Jag fick lära mig i tidiga år hur den norska nationaldagen skulle firas. Därför fortsatte jag med det. Det känns viktigt. De år jag är i Norge äter vi gott, vi bakar vackra tårtor och klär upp oss i folkdräkt eller andra finkläder. Vi går i långa parader och viftar med flaggor, ropar hurra, lyssnar till gripande tal, njuter av musik och hallingdans. Vi skrattar, pratar och är glada åt ett land i frihet.
Vad Sveriges nationaldag, eller Svenska flaggans dag som den alltid kallades när jag var barn, egentligen gick ut på var inget vi fick lära oss. Om nationaldagen inträffade en vardag hissade vi flaggan på skolgården, minns jag. Vi stod i ring runt flaggstången och sjöng: Du gamla du fria du fjällhöga nord, du tysta du glädjerika sköna… och sedan var firandet slut. Ibland fick vi göra svenska flaggor i papp som vi dekorerade klassrumsväggen med. – Grattis du gulblåa flagga på din dag, tänkte jag. Hurra.
Till den svenska nationaldagens försvar får jag ändå säga att den tar sig. Den firas mer och mer för varje år, och många fyller den med en hyllning till ett land med demokrati och frihet och låter den svenska flaggan vara en symbol för medmänsklighet. Det känns bra och är helt i linje med min mening.
Idag är det samefolkets dag. Några tycker att svenska samer kan nöja sig med Sveriges nationaldag. Att de inte behöver en egen dag. Jag tycker att samernas egen dag är en påminnelse om vår ursprungsbefolknings historia. En påminnelse om att vi var och en bär på en historia, en tradition eller en tro på något som vi vill dela och bevara. Samefolkets dag är också en dag att fira och respektera. Respekt för samernas och alla andra minoritetskulturers kamp för att bevara till exempel sitt språk och sina traditioner och föra det vidare till kommande generationer.
Jag bor i kanelbullenationen; ett land som har gott om utrymme för gulblåa flaggor, samiska flaggor, skånska flaggor och regnbågsflaggor, och för den delen EU-flaggan också. Ja just ja, där har jag ju ännu en gemenskap att dela! Jag är ju europé också så nu ska jag börja fira Europadagen lite mer framöver. Fast nu tycker nog en del, kanske samma som inte tycker att samerna ska ha en egen dag, att jag får lugna ner mig litegrann och välja mig som svensk – bara. Men det struntar jag faktiskt i. Jag blir en värmländsk svorsk-europé som firar kladdkakor och samer om vartannat. Kanske ska jag duka upp ett buffébord med en kulinarisk specialitet från varje del av Europa… Vilket bord det skulle bli! Och tänk att jag bor i ett land där nästan allt får lov att ha en egen dag! Snart är våffeldagen här och senare kommer sjusovardagen och surströmmingsdagen och glöm för allt i världen inte bort den viktiga dagen som inträffar redan nu på söndag för då är det inget mindre än äggahalvans dag.
Hade jag varit född den fjärde oktober så hade jag gärna delat dag med kanelbullen, och hade jag varit född den sjunde november hade det varit okej att dela på uppmärksamheten med en kladdkaka. Men hade jag varit född den sjätte februari skulle jag stolt och rak i ryggen delat dag med samerna. Det hade nog passat mig bättre än att dela dag med V8-fantasterna. Inte för att jag har något emot häftiga bilar med grymma motorljud, men det hade liksom passat mig som person bättre med jojken och sagorna från solens och vindarnas folk. – När min dotter kommer hem från skolan idag ska jag läsa en vacker samisk saga för henne och sedan ska vi utropa hurra för kanelbullenationen; Landet där allt och alla får plats.
Linn Sönstebö Mossberg
