Krönika av:
Linn Sönstebö Mossberg
Kulturarbetare, poet, musiker, landsbygdscoach, m m. Arbetar hos Hela Sverige Ska Leva/Värmland för att skapa ökade förutsättningar för att leva och bo på landsbygden. Ägnar mig också helhjärtat åt kulturarenan Gamla Kraftstationen i Deje. Bor i Hällekil. Stärkt sedan barnsben av den djupa skogens trädtoppstystnad och Klarälven som en aldrig sinande energikälla.
Jag njöt en tugga till av den färska gräddsemlan. Kaffet smakade ljuvligt och vi satt vid köksbordet, min väninna Maria, och jag när hon berättade att hon var bjuden på bröllop. Jag frågade vem som skulle gifta sig och hon berättade att det var en barndomskamrat, Anna, som äntligen hittat den stora kärleken.
Jag försökte komma på vem Anna var, men lyckades inte få fram bilden. Maria gjorde ett försök att förklara och avslutade med att ”Du kanske inte känner till henne så väl för hon är ju inte härifrån.” Jag blev lite paff och utbrast ”Men du sa ju att ni var barndomskamrater, och vad jag vet så är ju du uppväxt här i byn.” Maria tittade förvånat på mig och sa helt självklart ”Jo visst, men hennes föräldrar är inflyttade.” Det där gick inte ihop för mig så jag fortsatte ”Men alltså; om Annas föräldrar är inflyttade och Anna är född och uppväxt här, så är väl Anna härifrån!” Maria log mot mig och förklarade att så var det inte eftersom Annas föräldrar inte var infödda.
I mitt huvud snurrade tankarna. Jag som alltid sagt att jag kommer från Deje… Men om jag ska följa Marias föreställning fungerar inte det, för mina biologiska föräldrar var ju inte direkt infödingar från byn. Nej, de kom inflyttande från Södertälje och Trysil. Marias övertygelse var förvisso inte lika med att hon övertygat mig om att hon hade rätt. Nej, det föreföll mer vara så att vi inte tänkte på samma sätt, och förresten så bryr jag mig egentligen inte om varifrån en människa kommer eller inte kommer ifrån.
Men hur det än var, så kunde jag inte låta bli att fundera på varför Maria hade den här idén om vem som får lov att säga att hen kommer från Deje. Kanske var det inte viktigt för Maria heller, utan bara ett högst gammalmodigt sätt att beskriva en människa. Ja ett sätt som hon ärvt av någon äldre släkting eller så. Oavsett vad så kände jag att vårt samtal helt enkelt inte var på samma våglängd, så jag styrde in på brudgummen istället. Frågade vem som skulle bli den lycklige äkta mannen. Om det var någon jag kände till?
”Njae, sa den obetänksamma Maria, han är ju inte heller härifrån. Han kommer ifrån något land i Afrika. Gandblia, eller vad det heter. Men förresten så har du har kanske lagt märke till honom ändå när jag tänker efter.
”Ja, för han är helt kolsvart i huden!”
Jösses! Jag höll på att sätta semlan i vrångstrupen. Maria verkade inte lägga märke till min reaktion utan reste sig alert upp för att hämta påtår. Jag kände mig obekväm och tystnaden i rummet blev påtaglig. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta samtalet, men något fick mig att ställa en fråga till. ”Du Maria, varifrån kom Annas föräldrar, den där gången för fyrtio år sedan, när de flyttade hit till Deje?” undrade jag. Och utan att släppa blicken från kaffekannan svarade hon lika självklart som snabbt; ”Från Kil.”
Fotnot: Maria och Anna heter egentligen något annat.
Linn Sönstebö Mossberg
