Varje år utbryter en yra av strandbesök. Helt plötsligt skall nationen vara i solen och plaska runt längs oceanernas gränser eller insjöarnas vassruggar. Det har mindre betydelse om platsen verkligen är havet, ett grodvatten till insjö eller om det är det kommunala utomhusbadet där man i klorerat blask säger sig njuta av sommarens möjligheter. Huvudsaken är att besöksmålet gränsar till den väte-syre förening vi kallar vatten. Vatten är klassat som ett livsmedel och förvisso påminner många vattendrag om just livsmedel men här talar vi det medium vi avser att bada i, vi ser trots allt förhållandevis få försök att bada i kalops och ärtsoppa. Ystra av viljan att bli bruna och att spänna våra vintertränade kroppar går vi man ur huse och far till stranden.
En farbrors vilja att frekventera badstränder står i proportion till den mängd sol som lyser och den mängd för mycket mat han ätit under vintern. Detta inledande teorem bör tolkas som om att blir det för varmt och farbrorn inte längre kommer i fjolårets badbyxor är han mindre benägen att bevista badstranden, motsatsen att han är mer benägen. De inledande indikatorerna kan dock alltid bemästras genom att ta med en välkomponerad och omfångsrik picknickväska, gärna uppbackat med en herkulisk mängd av tjat.
Lojal och redan svettig packar farbrorn in sig en för varm bil för att som hans familj eller kompisar utrycker det – komma ut i solen. Det faktum att solen och farbrorn inte varit kontanta sedan mitten på 80- talet verkar inte vara en fråga att reflektera över för denna skock av hurtbullar. En gedigen och omfångsrik picknickväska löser som tidigare nämnt många av dessa initiala problem, och då inte endast hungerproblem. Den ger även farbrorns sällskap tillgång till det nödvändiga belöningssystem som behövs för att få alla enklare varelser att medverka i sociala sammanhang.
Väl på själva badstranden utspelar sig ofta en mindre smickrande episod då farbrorn försöker smörja in sig själv med solfaktor 20, detta utan att se ut som en förvuxen kerub som gör en messmörsmacka av sig själv. Resultatet brukar sluta med tiofalt med smörja på axlar och ansikte och mikroskopiskt på ben och ryggslut, efterföljande brännskador sorteras normalt in under epitetet – vad var det jag sa. Liggandes på mage i ett försök att se allmänt blasé ut bläddrar han sedan i sitt sällskaps medtagna tidningar och försöker låta bli att panikartat skrika högt över det vansinne bantningstips i damtidningar framkallar. Efter att ha stått ut i snitt 8 minuter sätter han sig upp, krisen har startat, han är hungrig. Denna typ av hunger har få likhetstecken med verklig hunger utan är panikartat tristess och tröstätande. Är du i farbrorns sällskap, ge honom för guds skull mat direkt och dämpa rösten inom dig som vill att alla skall duktiga och äta tillsammans.
Det står utom allt tvivel att skapare av picknickväskor tycker det känns tillfredställande när någon vill ha väskan innehåll, särskilt om denne är beredd att sälja sin själ till djävulen för att komma åt en särskilt god macka med prickig korv. Motsträvigt och grinigt beteende innan badresan är lätt att förlåta när detta sälle sjunger ens lov och tacksamt proppar munnen full. Käre läsare, vi kan härmed dra slutsatsen att en farbror är det perfekta sällskapet på en strand. Han kommer att vara tacksam, han stjäl ingen uppmärksamhet och han håller sig på samma plats under hela vistelsen, alltid så nära maten som möjligt. Den enda påtagliga nackdelen är hans vilja att ständigt kolla picknickväskan och därigenom riskera att skugga sitt sällskap på ett betydande sätt.
Få farbröder njuter av stränder, i varje fall till den grad att de i ensamt majestät skulle sitta där. Nej, den medtagna maten är den beståndsdel som lättast innebär coup de grâce på den arme farbrorns argumentation. En ensam farbror på en strand har därtill en aura av dåliga vibbar. Det kan knappast ha undgått någon läsare med god erfarenhet av badstränder att ensamma farbröder knappast anses rumsrent på en badstrand, vem vet vad han tittar på? Det bör avslöjas att med några undantag så glor de flesta med trånande och skamlös blick på grannarnas picknickväska. Medborgare, se inte dessa övergivna sällar som någon form av hot mot sedligt uppträdande, se dem istället som spillror till människor och skynda till deras undsättning med den största skinkmackan i din korg, medtag därtill fylld kaffekopp.
Det finns dock en sak på badresan som farbröder älskar, själva badet. När vår rundlätte hjälte frustande kastar sig i det blå förvandlas hans spolformade gestalt till en havsleopards. Hans vikt minskar, han är smidig som en havsutter och njuter av att susa omkring ovan och under vattenytan som en kaskelottjur. Det är i detta ögonblick du som trogen kamrat undviker att prata om att åka hem snart och – borde vi inte gå upp och äta tillsammans. Bara för att du tränat hela vintern och har underhudsfett som maratonlöpare innebär inte det att alla tycker det är kallt i vattnet och måste gå upp. Låt badstrandens svar på valen Willy köra hela vägen in i kaklet, låt honom bubblande och hostande rasa av sig.
Väl hemma efter badresan kommer farbrorn att vara trött, väldigt trött. Utrycket att sjön suger har flera betydelser, dels att man blir trött, dels att sjön faktiskt suger för att utrycka oss på modern svenska. Om du låter den trötte vila sig lite utan att ställa alltför mycket retoriska frågor kommer han snart på benen igen. En farbror kan inte fås att erkänna att den var trevligt på stranden, för mycket energi har lagts på att kämpa emot för att ett sådant medgivande skall vara möjligt. Innerst inne har han dock njutit av maten, att vara en smidig säl och är stolt över sin illröda färg i ansiktet. Det är när du hör honom säga – om det var så jäkla trevligt så åker vi väl i morgon också – du vet du har övertygat honom och han fortsätter vara din lydiga, lättmanipulerade och hungriga slav.
Björn Segelod
segelod@hotmail.com
