Det var på ett konfirmationsläger som det hela började. Där fick Joakim Ekstam se en eldshow som en av konfirmationsledarna hade.
– Jag gick hem till mamma och visade henne ett Youtubeklipp med en kille som höll på med eldpoi, brinnande kedjor som han snurrade runt. Det här vill jag göra, visst är det häfigt, sa jag. Mamma sa tvärnej så då gick jag till pappa. Han tyckte det var jättehäftigt och frågade var man beställde sådana.
Joakims pappa såg till att han fick vad han behövde för att börja med eldpoi och han började träna med en gång. Eftersom han satt med i kommunens ungdomsråd så fick han många kontakter rätt så fort och det blev en del uppdrag med min eldshow.
– Det blev ett barnkalas här och där. Jag har alltid haft lust att uppträda men är man tondöv och saknar taktsinne så blir det lite svårt. Det går ju inte att välja de enkla vägarna då, att börja lira gitarr eller sjunga eller så. Jag tycker om att stå i centrum och höras och synas mest. Det här blev ett verktyg för att få göra det. Det kändes klockrent, allt bara föll på plats med eldshowen. Många som sysslar med sånt brukar även vara jonglörer så jag började med det. Många som jonglerade höll på med trolleri också. Det blev mer och mer.
Varje år brukar eleverna som går i nian i Forshaga få göra ”Niornas show”. Joakim anmälde sig till det, där ville han vara med.
– När vi gjorde den så fick jag en rejäl kick. Det blev seriöst på något sätt eftersom det liknar en seriös uppsättning av en show. Det är repetitioner, genrep och det kommer publik. Det blir som på Broadway. Jag fastnade för hela upplägget. Jag hade många scenframträdanden, jag tror att jag var med i alla utom tre. Jag var med i väldigt mycket då både i sketcher och med tre eldshower och jag var konferencier också. Det var första gången jag fick smak på hur det var att jobba med det proffessionellt. Även om alla var amatörer så gjordes showen på ett proffsigt sätt. Jag har för mig att vi jobbade med detta under en hel termin. För mig var det självklart att jag skulle vara med och göra niornas show. Det blev starten.
På gymnasiet gick Joakim en barn- och fritidslinje på Hammarö.
– Jag insåg rätt snart att jag inte riktigt platsade där. Det var lagsportkillar som gick där och jag som inte brukar vara med på lagsport alls. Jag hade tänkt mig att det skulle bli så kul med seriös träning. Men det blev mest innebandy. Det var när jag gick på gymnasiet som mina gig blev fler och fler också. Både utanför och på skoltid. Men jag klarade av det och fick godkänt i alla ämnen, till och med väl godkänt i Svenska A.
Nu blir det mycket trollerishow för Joakim när han är ute på ett ”gig” som han kallar det. Han tror att det kanske är 70 procent trolleriframträdanden. Hur många han gör har han inte riktigt koll på men han säger att en show för privatpersoner skiljer sig från en för företag.
– Privata gig brukar mestadels vara barnkalas och 50-årsfester, det är då man slår på stort. När det är företagsgig är det ofta på kickoffer och på jul- och personalfester som jag uppträder.
Vid ett tillfälle hade Joakim anlitats av Forshaga kommun. Vid samma tillfälle var Linn Sönstebö Mossberg och Sven-Olov Berggren med från Ulleruds Teateraktörer.
– Det var en antidrogkampanjdag som de hade anordnat i Kulturhuset i Deje. Jag var konferenciär och de hade teaterinslag. Sven-Olov och Linn frågade om jag ville vara med på en stor grej som de hade på gång. Meningen var att det skulle ha blivit ett bygdespel. Men det blev en annan produktion i stället som hette Tiden och historien – Mölnbacka Trysil tur och retur. Jag tycker att det borde ha fått mer publicitet för det kunde ha blivit så mycket större. Vi åkte till Trysil och spelade två föreställlningar också.
Vad Joakim kommer att göra i framtiden är han inte riktigt säker på.
-Nej, just nu är jag inte säker på vad jag ska göra när jag blir stor. Jag jobbar extra i hemtjänsten och jag har börjat träna löpträning intervallträning för Träningsverkstan. Jag kanske ska bli personlig tränare i stället, vem vet. Jag har alltid tränat, jag har tränat löpning, längdskidor och mountainbike.
Text: Cicci Wik Frilansredaktion.se
Foto: Erik Nygren
Artikeln har även publicerats i Länstidningen Värmlandsbygden
Bli först med att kommentera