Rudskogens Ryttarförening håller till i ridskolan i Rudskogen mellan Skived och Rud. Varje tisdag kväll samlas ett gäng kvinnor för att rida lektion.
Eva Örnebring driver (till höger i bilden ovan) Rudskogens ridskola, hon drog igång verksamheten 2001. Ryttarföreningen hyr in sig i anläggningen och den startades samtidigt som stallet och ridhuset var klart. I stallet står idag både stora hästar och ponnier. Flera av dem har även varit ute på tävlingar och har gjort bra ifrån sig. Eva tycker att det är viktigt att det inte blir för många ryttare i varje grupp och att alla eleverna får lära sig sköta en häst och hur de beter sig. Föreningen har ungefär 200 medlemmar. Förutom lektionshästarna finns det även ett stall där det finns ett antal privatägda hästar.
Eleverna i tisdagsgruppen är vuxna allihop men de flesta som rider på ridskolan är barn och ungdomar. De hästar som inte redan är i ridhuset behöver tränsas och sadlas så det gäller att vara på plats i god tid så att det hinns med. Evas syster Anette är en av ryttarna i tisdagsgruppen. Just den här lekionen har hon fått fjordingen Cindy på sin lott. Alla småpratar i stallet medan de gör i ordning sina hästar.
– Vi är nog många som gjort uppehåll med ridningen några år. Själv red jag tills jag var 14 år. Jag har varit jättesugen på att börja igen länge. Ibland har jag ridit en lektion men sedan hinner jag inte mer. Nu har jag lyckats ta mig tid att gå en gång i veckan, säger Ronja Palm som är en av eleverna i ”tantgruppen” som Anette Örnebring kallar den.
Anette har också ridit tidigare, även hon har tagit upp intresset igen. Det är riktigt roligt och det känns som om tiden är alldeles för lång mellan tisdagarna, säger hon.
– Jag började rida som barn och fick ett återfall i 20-årsåldern. Sedan dess har jag inte ridit förrän den här gruppen startade, säger Anette.
Meningen var från början att vuxengruppen, på tisdagkvällarna, skulle vara som en nybörjargrupp för försiktiga vuxna.
– Vi anpassar övningarna och var och en gör så mycket man kan. Om man missar en lektion så kan man rida igen den i en annan grupp och då kan vi ju välja en mer avancerad grupp om vi vill. Jag känner att jag behöver rida en gång i veckan för att hålla igång min ridning, säger Helena Andersson.
En av hästarna som ska sadlas och tränsas trilskas lite. Öronen ligger bakåt och hon svänger hotfullt med huvudet medan sadeln läggs på ryggen.
– Ju grinigare hon är här inne i stallet, desto gladare och roligare är hon att rida i ridhuset, säger en av de yngre tjejerna som hjälper till i stallet.
I en annan spilta står Wilma, en svartvit Tinkerskäck. Tinker är en kraftig hästras med mycket hovskägg och de är tåliga och snälla i lynnet.
– Det är en arbetshäst som kan bära tunga personer. En Tinker är en viktbärande ras och Wilma är vältränad så hon klarar mycket, säger stalltjejen.
I spiltan bredvid Wilma står skimmeln Diego. På tisdagarna turas Helena Andersson och Therese Falk om att rida honom. Just den här tisdagen är det Therese tur.
Ryttarna går med sina hästar genom en dörr på stallets baksida. Det är några meter till ridhuset. Väl inne i ridhuset ställer de upp på mittlinjen. Där drar de åt sadelgjordarna lite till innan de sitter upp och börjar skritta med långa hängande tyglar utmed ridhusets väggar. Eva Örnebring är utbildad ridlärare och håller i många lektionerna själv under veckan. Men tisdagsgruppen har Marina Fröding (till vänster i bilden ovan) hand om.
Hon börjar med att småprata lite med var och en av dem innan hon ber dem korta sina tyglar. Det är då lektionen börjar på allvar och det blir både trav, galopp och skänkelvikning. Det senare gör hästen genom att gå snett framåt, nästan i sidled. Det ser kanske inte så arbetsamt ut att sitta där och rida runt i ridhuset, men efter lektionen är alla ryttarna varma och flera av dem vet att det kommer att kännas i kroppen dagen efter. Då gör sig musklerna påminda och träningsvärken kommer smygande. Det är mer jobb än man kan tro när man rider.
Bli först med att kommentera