Älven rinner rakt genom Forshaga kommun och i alla tider har den på något sätt varit till nytta för människorna som bor utefter den. För väldigt länge sedan gick det pråmtrafik mellan Forshaga och Karlstad. Ner över följde de strömmen, men upp igen trälades det innan Lustenbåtarna tog över det arbetet.
På 1600-talet fanns det så kallade hammarbruk i Kvarntorp, Mölnbacka och i Dömle. Härifrån fraktades järn vattenvägen ner till Karlstad där det skeppades vidare ut i världen. Pråmarna som användes hade flat botten eftersom älven var full av både stenar och sandrevlar. Båtar med köl gick inte att använda eftersom de gick på grund. Det fanns ofta ett litet segel på pråmarna också. Men det användes troligen enbart nedströms. Uppströms drogs pråmarna av ett antal man som gick till fots utmed älvens strand. En lina fästes i mastens topp. I den nedre änden var linan delad flera mindre linor. Var och en av dem var fästa i en så kallad trälkäpp. Det var denna männen höll i när de drog pråmen uppför älven.
Det gick så kallade trälstigar utmed älven där träldragarna gick. På en del håll gjorde älven en krök och då kunde de ibland vara tvungna att förtöja båten och ro över till andra sidan och fortsätta dra där. När älven övergick i en fors fick varorna lossas och fraktas med häst eller oxe till andra sidan forsen där en annan pråm väntade.
Eftersom pråmarna skulle trälas uppströms byggdes de från början ganska små. Nerströms fraktades järn från hammarverken norrut. När pråmarna trälades var de ofta lastade med spannmål, sill, salt men även tackjärn. Det finns kända mått på pråmar från 1800-talets början, då de hade ökat något i storlek. 21,6 meter långa och 8,7 meter på bredden, det vill säga 36×14,5 alnar. En sådan båt kunde lastas med cirka 17 ton.
Det finns en notering från 1869 då det uppges att det fanns åtta pråmar och åtta “jakter” som trafikerade sträckan från Dejefors upp till Munkfors. Mellan Dejefors och Karlstad fanns det tio pråmar och tolv “båtar”.
1837 köpte Uddeholmsbolaget och några köpmän i Karlstad en ångbåt som skulle ersätta “trälarna” mellan Forshaga och Karlstad. Den båten hette Olof Trätälja och den hade en udda konstruktion med två kölar och ett vattenhjul som var placerat mellan dem. Den var 50 fot lång och 17 fot bred.
Klarälven var länge huvudled när det gällde produkter till och från norra och mellersta Värmland. Men det fanns många hinder på vägen, i form av forsar till exempel. Det fanns många planer på att gräva kanaler. Men det blev bara två av dem som blev verklighet och det var en i Karlstad och Forshaga kanal. På andra ställen drogs rälsbanor förbi forsarna för att kunna frakta varor förbi på det sättet. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet byggdes järnvägen ut med Bergslagsbanan och Klarälvsbanan. Då övergick mycket av frakten till tåget och älvens betydelse som transportled minskade. Men Mölnbacka-Trysilkoncernen fortsatte använda älven för sina transporter mellan Deje-Forshaga och Karlstad en bra bit in på 1900-talet.
Tre industrier som i slutet av 1940-talet ingick i Mölnbacka-Trysilkoncernen var ett pappersbruk och en sulfitfabrik Forshaga samt Deje sulfatfabrik. Pappersbruket i Forshaga producerade då till exempel 20 000 ton pappersmassa och sulfitfabriken producerade 37 000 ton blekt pappers- och viskosmassa plus ungefär 7 000 ton råmassa för pappersbruket. Produkterna från Mölnbacka-Trysil skulle till Göteborg för att kunna skickas vidare ut i världen. Men den första transporten skedde på älven, med pråmar. 1930 hade Forshagas industrier 760 personer sysselsatta och det var troligen en ganska livlig pråmtrafik på den tiden.
1967 köpte Uddeholm upp Mölnbacka-Trysil och de valde att lägga ner sulfitfabriken 1969 eftersom de tyckte den var olönsam. Pråmtrafiken upphörde tio år tidigare.
Idag, sommaren 2020, finns Forshaga kanal kvar som ett monument från den tiden det begav sig. Mycket vatten har runnit genom slussarna. Borta och glömda är dom som en gång murade upp stenar och sprängde fram älven i den nya fåran. En stig går på sidan om kanalen och vid övre inloppet finns en grillplats.
– Att sitta där en ljummen sommarkväll, göra upp en eld, grilla några korvar, kanske en stilla pilsner och följa älvens gång och försöka fantisera om den intensiva trafik som det var en gång, det är faktiskt rogivande. Eller varför inte, gå dit en mörk och kulen höstkväll och gör upp en eld. Kanske några av båtkarlarna går igen och hälsar på vid elden. De kan berätta om de många orkaner som de har kryssat i, mellan Forshaga och den yttre hamnen i Karlstad, berättar Tommy Svensson vars farfar var en av båtkarlarna på pråmarna.
Fotnot
Det mesta av den fakta som finns i texten är hämtat ur boken ”Pråmkanalen i Karlstad” av Lars Wennberg.
Bli först med att kommentera