Den 8 juni 1973 klockan 06.44 stämplade Tommy Svensson in på Tetra Pak i Forshaga för första gången. Fabriksbyggnaden som inrymde företaget ligger på Industrileden intill Klarälven än idag. Just till denna byggnad har han gått jobbet i hela sitt yrkesverksamma liv. En och samma adress, men två arbetsgivare, idag huserar Stora Enso i lokalerna.
Denna dag, den 8 juni 1973, drog han på sig en grön overall och anmälde sig till el-basen som hette Eriksson.
– Jag fick ut en liten verktygslåda med dom ordinarie skruvmejslarna, en polpenna och två skiftnycklar. Det var en ”haj” och en skiftnyckel i lite mindre modell. Det fanns även en hammare, en morakniv, en kombinationstång och en avbitartång i verktygslådan som jag fick, säger Tommy.
Med verktygslådan i handen och iklädd den gröna overallen var den då 17-årige elektrikerpraktikanten Tommy Svensson redo att ta itu med arbetslivet.
– Timpengen, praktikantlönen, var åtta kronor och nittio öre i timmen. Jag jobbade och fick lön. Till och med gamle ”Gunnar i kassan”, det vill säga självaste Gunnar Sträng fick ”äran” att ta del av mina första inbetalade skattekronor, säger han.
Red:s anmärkning, Gunnar Sträng var finansminister på den tiden då Tommy började arbeta på fabriken.
Praktikanttiden blev starten på ett långt arbetsliv. Efter militärtjänstgöringen på I 2 i Karlstad var Tommy tillbaka på Tetra Pak.
– Jag började med att arbeta på förrådet över sommaren 1976 och fredagen den trettonde augusti började jag med skiftarbete på en skärmaskin. Där var jag kvar fram till 1980, då blev jag allt-i-allo fram till mitten av 1980-talet. Då började jag jobba som kvalitetskontrollant och det gjorde jag fram till 2001.
Det året kom Stora Enso in i bilden och tog över verksamheten i samma lokaler och Tommy fick en ny arbetsgivare.
– Då började jag med truckkörandet. Fast jag körde även truck på Tetra-tiden när jag var ”allt i allo”, säger han.
Den 18 december 2020 arbetade han sitt sista skift på fabriken och den 18 januari 2021 fyllde han 65 år och blev pensionär på riktigt.
– Någonstans runt 11 200 instämplingar har det blivit, på samma ställe, med två arbetsgivare. Tetra Pak sedan den 8 juni 1973 till den 20 juni 2001 och Stora Enso, från den 23 juli 2001 till den 18 december 2020. Är det en merit eller misslyckande? Nja, jag har trivts med själva jobbet. Närheten hem från jobbet var en trygghet när ungarna var små, det ser jag som ett privilegium. Hände det något så var man hemma på fem minuter. Sen så har det bara blivit så att jag har blivit kvar av gammal vana. Man vet vad man har…
Om vi gör ett hopp i tiden tillbaka till den 8 juni 1973 så kan vi få ett litet tidsperspektiv.
– Då var jag ägare till en Honda CB 125 K3. Färgen var Candy Blue Green. Vietnamkriget rasade. Peter
”Foppa” Forsbergs mamma var i åttonde månaden. Idi Amin höll låda i Uganda. Ego Boy vann Solvallas elitlopp knappt två veckor före den dagen. Oj oj oj, Ego Boy, säger Tommy och ler innan han fortsätter.
– Två och en halv månad senare, den 23 augusti, gick Janne Olsson in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg och tog fyra anställda som gisslan. Efter fem dagar gav han upp. Gamle Kungen, Gustav VI Adolf, hade tre månader kvar att leva.
Av alla som Tommy började arbeta tillsammans med, den 8 juni 1973, är det drygt hundra personer som inte längre finns kvar i livet.
– Jobbarkompisar som, Steffensen, Nisse ”blixten”, Gösta ”smörjern”, Johnny ”Mulle”, Kalle Redig, Sven-Johan, Evert ”masen”, Håkan i Änga, Erik ”mysko”, ”Bagarn”, ”Sickan”, Bertil ”killan”, Kalle ”kula”, Helmer i Haget, Kalle ”pôtt”, Ivar ”löcka”, Henry ”pampen”, Stig ”jeppe”, Porr-Henning, Lysén, Gillblad, Lisa Måård, Filip, Flora Gladh, jodå det är hon. Fredén, Djupfeldt, Jonte, Sippo, Hellgren, Fax, Öster, Landin, Granlund och två ”Nillan” och många andra som man träffade och lärde känna då, passerar revy. Ytterligare ett tjugotal som började senare än mig har också Gått över Floden, säger Tommy och minns.
Runt 3 600 nattskift har det blivit för Tommy på fabriken.
– Apropå folk som har bytt planhalva så har jag några gånger, särskilt dimmiga höstnätter, stött på gengångare från tiden som var när Sulfiten, glasbruket, sågen och mattfabriken gick. Som till exempel Johan Simon Nilsson. Den 25 september 1905 brann han inne i det gamla flishuset på Klarafors sulfitfabrik, en månad och tre dagar innan han skulle fylla 17 år. En disig höstnatt, 100 år efter eldsvådan, berättade han för mig ”Jag hade ju inte levt färdigt när liemannen skulle hämta mig. Jag hade mer kvar att ge.” Jag sträckte ut armarna i diset och mörkret. Han omfamnade mig i en tröstekram. Jag kände hans närvaro trots att jag inte såg honom. En av själarna som ännu inte fått ro, säger Tommy.
Tommy har på senare år skrivit små betraktelser och krönikor i sin blogg. Många av historierna har koppling till både lokal historia och det mer aktuella världsläget. Men de två senaste åren har det inte blivit så mycket mer skrivet. Kanske börjar han igen när pensionärslivet har tagit över.
– Har det bara varit för jobbet som truckförare och jobbarkompisarna så hade jag jobbat kvar i ett par år till. Men drygt 44 års skiftarbete har gjort att sömnen har tagit rejält med stryk så jag vill inte bråka med den biologiska klockan mer. Nej det ska bli skönt att slippa skiftgången. Prio ett nu är att försöka att komma i fas med sömnen.
De sista tio, tjugo åren har Tommy kommit på sig själv med att upprepa sådant som gubbarna sa till honom när han började jobba på fabriken 1973.
– Vet du att jag har jobbat ihop med din farfar eller morfar. Det sa gubbarna till mig när jag började. Vad gamla dom var, tyckte man då. Eller som för några somrar sedan då jag nämnde för en grabb att jag har jobbat med hans morfars far. Jo jo, that’s life, avslutar den numera pensionerade fabriksarbetaren.
Fotnot
Nu arbetar Tommys bror kvar på fabriken i några år till. Bröderna är sista generationen som jobbar på ”bruket”. Deras föräldrar hade samma arbetsplats innan pensionen. Det finns fler familjer där generationerna har avlöst varandra på fabriken.
Bli först med att kommentera