Det var en kall februarikväll, med årets värsta ishalka, och vid Lärcenter stod en polispiket parkerad. I aulan en trappa upp samlades en förhållandevis liten skara som trotsat isen och tagit sig dit för att lyssna på Anna-Lena Joners Larsson, kvinnan som först kallades ”Nazibruden” men som så småningom blev ”Ängeln från Bollnäs”.
När klockan slog 18.00 hälsade kultur- och fritidschefen i Forshaga kommun åhörarna välkomna. Sedan lämnade hon över ordet till Anna-Lena som tidigare på dagen hade hållit föreläsning för högstadieelever. Nu var det dags för en vuxen publik att få höra hennes berättelse. Hon är lång med ett naturligt blont hår i en kort frisyr. Den kortärmade klänningen avsöjar de tatuerade armarna.
– Jag heter Anna-Lena och jag är 38 år och jag kommer från en stad som heter Bollnäs där jag är född och uppvuxen. Bollnäs ligger i Sveriges absoluta mittpunkt skulle jag vilja påstå. Jag har två barn, Tor som är fem år och Svea som är fyra. Idag jobbar jag som diakoniassistent åt Svenska Kyrkan i Bollnäs. Där jobbar jag mycket med nyanlända och utsatta i samhället. Det är väldigt långt ifrån vad jag gjorde för några år sedan kan jag säga.
Anna-Lena växte upp med skilda föräldrar. Hennes pappa gifte om sig när hon var mer ett år. Men trots det tycker hon att hon haft en normal uppväxt. När hon var 14 flyttade hon till Ljusdal.
– Där bodde vi tills jag hade gått klart till undersköterska på gymnasiet. Efter plugget ville jag och en kompis ut på äventyr så vi sökte och fick jobb i Egypten, på en svensk segelbåt. Meningen var att vi skulle vara där i sex månader men jag träffade en kille och blev kvar i tre år. Varför jag berättar det är för att det använde jag som ett argument. Att jag faktiskt har bott i Egypten, att jag faktiskt pratar arabiska, att jag har många vänner kvar där nere. Jag är inte rasist. Det sa jag väldigt många gånger genom åren, säger hon.
Hemma i Sverige började Anna-Lena jobba på ett elbolag. 2008 flyttade hon till Göteborg där hon arbetade på Göteborgs Energi och delade lägenhet med en kompis. På jobbet träffade hon en tjej som hade ett stort intresse för punkmusik. De började åka på konserter ihop runt om i Sverige. På en årlig ”skinnskallefestival” i Nyköping, 2010, träffade hon en kille som spelar i ett band. Festivalbesökarna kommer från hela Europa. När det visar sig att Erik bodde i Bollnäs flyttade Anna-Lena tillbaka till sin hemstad. Men Erik var alkoholist och hade haft problem under många år.
– Jag hjälpte honom bli nykter. Sista dagen han drack var dagen jag kom. Ganska snart förstod jag hur känd han var, absolut inte bara i Sverige utan i hela världen.
Musikkarriären hade inte fungerat så bra på grund av spriten. Anna-Lena som har bra datakunskaper och är aktiv på sociala medier satte upp en hemsida och startade grupper på Facebook. Resultatet blev att paret åkte på spelningar tillsammans två gånger i månaden. Men i takt med att Anna-Lena engagerade sig i musiken och sin nya livsstil så försvann hennes egna vänner en efter en. De tyckte inte om vad hon lade ut på Facebook och de tog bort henne som vän. Väninnan i Göteborg, som hon bott ihop med, ringde och grät i telefon och sa att hon inte orkade längre. Sedan försvann även hon.
Trots att vännerna försvann såg Anna-Lena sig själv som totalt opolitisk. Men hon och pojkvännen spelade in videoklipp som lades ut på Youtube där de uppträder tillsammans.
– Vi släppte fyra album ganska så snabbt. Jag tyckte fortfarande ingenting själv och jag tyckte att alla skulle få tycka och tänka precis som de ville själva.
Alla spelningar de fick gick till på samma sätt. De landade på flygplatsen, blev hämtade i bil och sedan blev det några timmar i den till en plats mitt ute i ingenstans, ett ställe i skogen.
– Ja i Tyskland är det förbjudet att anordna de här spelningarna. Det var väldigt mycket hysch-hysch. Människorna som skulle komma ringde ett nummer en timma innan där de fick direktiv om vart de skulle åka. Helt plötsligt började det välla in människor och bilar. Det funkar på precis samma sätt i Sverige, säger hon.
Enligt en uppgift ska det ha varit en spelning med just det här bandet i skogarna i trakten av Deje 2012 då det gick till på just det här sättet.
När första barnet var på väg började livet förändras. Det blev inte lika lätt att åka på spelningar. På grund av en reumatisk sjukdom fick Anna-Lena svåra foglossningar men försäkringskassan ville inte godkänna läkarnas sjukintyg. Det blev en svår tid för paret. Anna-Lena kände sig bitter och arg och innan Tor kom till världen hade hon gjort skäl för namnet ”Nazibruden”. Hon hade börjat debattera och nu blev det politiskt. Hon lyfte gärna orättvisan som hon såg i att skattepengar gick till flyktingar medan hon själv blev utan. När en vän till dem och berättade om en våldtäkt som några invandrare ska ha gjort sig skyldiga till tog det snurr rejält. Det slutade med en jättedemonstration i Bollnäs.
När Tor kom fick hon fullt upp med att vara mamma och orkade inte fortsätta debattera. Efter en spelning i USA blev Anna-Lena gravid igen. Men när lilla Svea bara var tolv veckor gammal gick barnens pappa ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka. Hon blev lämnad med två små barn. Alla hennes vänner var borta. Tur i oturen var att hennes egen familj valt att stanna kvar, hon fick mycket stöd av dem i början efter att hon blivit ensamstående.
Trots att hon debatterat som hon gjort vågade hon sig ändå till öppna förskolan med barnen. Där hade hon förväntat sig att hon skulle bli bemött med kyla av de andra mammorna. Men så blev det inte, hon välkomnades in i gemenskapen.
– När jag åkte därifrån grät jag i bilen, jag var så otroligt fylld av skam. Men jag fick nya vänner, vi var ett gäng som hängde varandra där.
Anna-Lena hade dåligt med pengar och hon fick en idé. Det gick ut på att de kunde byta kläder med varandra i stället för att köpa nya. Det blev ett projekt som växte och Anna-Lena höll i det och kom på samma gång allt längre ifrån sitt gamla liv. Idag har barnen kontakt med sin pappa varannan helg och än så länge går det bra och hon hoppas att han inte kommer att påverka dem allt för mycket med sin politiska inställning i framtiden.
Boken om Anna-Lena heter ”Nazibruden: en sann historia” och det är Jessika Devert, som är frilansjournalist och författare som har skrivit den. Erik, som egentligen heter något annat har blivit intervjuad i media efter att boken kom ut. Han tycker att den ger en felaktig bild av honom. Själv har Anna-Lena blivit inbjuden till både tv, tidningar och radio och hon fortsätter att föreläsa. Hon säger att det inte finns något uttalat hot mot henne, men polisen som fanns på plats under kvällen på Lärcenter sa att det alltid vilar ett indirekt hot mot den här typen av föreläsningar. Därav hans närvaro.
Text och bild: Cicci Wik
Artikeln har tidigare publicerats i Värmlandsbygden.
Bli först med att kommentera