Denna lördag har Gamla Kraftstationen en speciell inbjudan till alla som vill veta mer om slöjd. I ett par paviljonger som står uppställda på gårdsplanen framför den stora tegelbyggnaden kunde den som ville få veta mer om både Raku och vad man kan göra av fårull.
Raku är egentligen en väldigt gammal keramiktillverkningsteknik som har sitt ursprung i Japan. Det hörs nästan på teknikens namn. På 1500-talet lär den första raku-mästaren ha kommit dit från Korea. Till Europa kom inte den här tekniken förrän långt, långt senare. Inte förrän på mitten av 1900-talet. Det japanska tecknet för ”raku” betyder njutning, lycka, glädje och behag. I Europa och i USA försöker många som använder den här tekniken härma det orientaliska formspråket. Det handlar enligt wikipedia om enkelhet och opretentiösa stilideal, med en koppling till naturens egna krafter.
På plats i en av paviljongerna på Gamla Kraftstationen fanns Mia Jansson som bor i Karlstad och som har vuxit upp i Ransäter. Hon är kursledare i keramik på Graninge kulturcenter i Molkom. Med sig hade hon förutom en del av sin raku-utrustning även sina egentillverkade karakteristiska raku-hästar.
– Jag kallar dem för nöjdingar, säger hon och ler.
Hästarna har alla ungefär samma ursprungliga form men där stannar likheten. Några är i ungefär samma storlek, några större och några mindre. Karakteristiskt för raku är att det blir krackeleringar i den färgglada glasyren. Oftast blir det även ett metallaktigt skimmer i ytan. Det gör att var och en av de små och lite större keramikhästarna har sina egna unika mönster, skapat av krackeleringarna i glasyren. Förutom detta har de alla sitt eget uttryck i ansiktet, ingen av dem är den andra lik. En del av dem ser glada ut. Andra har ett mer bestämt och målmedvetet uttryck men alla ser ut att veta sitt eget värde. Med andra ord, de ser nöjda ut de där nöjdingarna.
Ett paket med lera ligger i en av paviljongerna. Mia visar hur hon gör när hästen är formad i lera. Först doppas den i glasyr. Därefter ställer hon den i en enkel ”bur” som hon skapat själv av kycklingnät. Insidan av nätburen har hon täckt av keramisk ull, en sorts eldfast isolering som tål höga temperaturer. Där inne värmer hon lerfiguren med en gasolbrännare tills den är rödglödgande het. Då lyfter hon över den i en metallhink med ett lager sågspån. Sågspånet tar eld när den rödheta keramikhästen läggs på plats. Då läggs ett lock på så att elden kvävs. När de har svalnat tillräckligt tvättas den sotiga ytan och då kommer färgen och krackeleringarna fram. Det som händer kallas reduktion. När föremålen tagits ut ur ugnen och läggs i sågspån som Mia använder, eller i tidningspapper, hö, halm, eller liknande material fattar det omgivande materialet eld av värmen från föremålet. När elden kommit i gång och föremålet stängts in reduceras föremålets syretillförsel, därav ordet reduktion. Då är föremålet fortfarande är varmt, och glasyren är trögflytande. Reduktionen hindrar metallerna från att oxidera. Det är det som gör att ett annat färgspektrum bildas. Reducerad koppar blir exempelvis rödaktig, medan den i oxiderat tillstånd blir grön. Kraftig reduktion får alstren att metallisera.
Det finns en grupp kreativa personer som håller till i på andra våningen i Annexet, den röda längan som finns intill konsthallen på Gamla Kraftstationen. Där uppe finns en ateljé med ett antal arbetsplatser. Denna del av Gamla Kraftstationen brukar gå under namnet Makerstation. Under tidigare säsonger, före pandemin brukade den här gruppen hålla i workshops i hantverk och slöjd. Pandemin satte stopp för det men inte på gruppens idéer. Idag kan den som vill köpa sig ett slöjdkit och slöjda hemma i stället. Det finns till exempel paket för dig som vill prova lera eller ull. Paketen finns i shopen som också är inrymd i Annexet, på första våningen, där du även betalar din entrébiljett.
Bli först med att kommentera