”Kulturstipendium tilldelas en eller flera personer som gynnat, stärkt eller synliggjort kulturen och/eller kulturlivet i Forshaga kommun.” Så står det på kommunens hemsida och detta stämmer mycket bra in på årets kulturstipendiat, Anna Ask, som nyligen gav ut en bok för barn om Lustenbåtarna.
Under förra året, 2021, kom hennes barnbok ut. Lustenbåtarna gick på Klarälven fram till början av 80-talet och huvudpersonerna i boken heter Johnny och Kalle. Båda har levt och verkat i Forshaga kommun på riktigt.
– Min pappa Johnny Johansson föddes och växte upp i Deje, han bodde i Mölnbacka. Han var verksam inom flottningen under större delen av sitt yrkesliv. I över 40 år arbetade han både som flottare och båtförare. Som “flottardotter” är jag uppväxt med flottningen och båtarna på nära håll. Vi bodde dessutom vid sjön Lusten som var en central del av flottningen och där några av båtarna gick. Det är två flottare med i boken, båda var en gång i tiden “riktiga flottare” i Forshaga kommun, både Johnny och Kalle ”Maskin” Johansson kom från Deje. Där av namnet “Johnny och Kalle kör Lustenbåt”, säger Anna.
Nu är det över trettio år sedan timmer slutade synas på Klarälven och de små båtarna slutade arbeta redan 1982. Dagens unga har inga egna minnen av Lustenbåtarna. De små båtarnas uppgift var att bogsera timmer på älven. På två ställen, vid Löved strax söder om Forshaga och vid sjön Lusten i Deje, samlades timret ihop och sorterades efter ägare och efter vad det skulle användas till. En del blev massaved annat skulle användas som sågtimmer och så vidare.
Sedan buntades timmerstockarna ihop till långa släp. Släpen kunde vara upp till 550 meter långa och innehålla upp till tio tusen stockar per släp. Lustenbåtarna drog sedan släpen till industrier i Forshaga och nere vid Vänern.
När båtarna kom igång med sitt arbete på våren var de efterlängtade bland folk i trakten. De sågs som ett säkert vårtecken. Vårtecknet fanns kvar på älven fram till 1982. Då upphörde timmerskiljningen helt och våren 1986 såldes några av båtarna på anbud. Eftersom det bara var en enda ägare av allt timmer i älven på senare år fortsatte ändå flottningen fram till 1991. Men utan Lustenbåtarna. Klarälven blev Sveriges sista flottningsled. Efter 1991 övergick man till att transportera allt timmer på lastbil och tåg i stället.
Johnny och Kalle arbetade med timret på älven och de hade mycket att berätta om både båtarna och sitt arbete. Detta var något som Anna ville att dagens barn skulle få med sig eftersom flottningen är ett viktigt kulturarv i Forshaga kommun. De små Lustenbåtarna, 19 till antalet, kunde ibland klara upp till 125 000 stockar.
Under de senaste åren har Lustenbåtarna ändå fått en hel del uppmärksamhet. Det finns ett stort intresse för dessa gamla arbetsbåtar. Flera av dem har renoverats och fått nytt liv till och med. Annas bok är den första barnboken.
– Jag fick idén och inspiration av Helena Lundgren Landin som för ett par år sedan skrev en väldigt fin faktabok om “Lustenbåtarna på Klarälven”.
Hela projektet med barnboken har Anna gjort ideellt. På sin hemsida skriver hon att hon gjort det här som en hobby eller fritidsverksamhet utanför sitt ordinarie arbete. Hon skriver också att barn mellan cirka tre till åtta års ålder på ett pedagogiskt och lustfullt sätt får ta del av detta viktiga kulturarv från Värmland är väl en självklarhet.
Kalle, som gjorde sig känd under namnet ”Kalle Maskin”, gick bort för ett par år sedan. Han var en färgstark person som blev både välkänd och uppskattad på många håll. Han fanns ofta på plats när det var något som hände.
Kalle kunde berätta mycket både om sitt arbete med flottningen och väldigt mycket annat.
Johnny, som även han har gått bort, berättade i en tidigare artikel om boken att han tyckte att det var lätt att jobba ihop med Kalle.
– Kalle var alltid lätt att jobba ihop med. Vi upplevde Klarälven från Långflon till Skoghall. Så även Fryken från Torsby till Norsälven. Varma och soliga dagar, i regn och rusk och vintertid med isbrytning. Med andra ord var arbetet väldigt omväxlande. Jag trivdes med Kalle och med jobbet för övrigt, sa han också.
I motiveringen till kulturstipendiet står bland annat: ”att synliggöra flottningshistorien för fler och för nya generationer stärker Forshagas platsvarumärke och älvens betydelse”. Anna blev både glad och tacksam över detta eftersom det var just det kulturhistoriska arvet som gav henne idén att skriva boken. Hon säger också att boken egentligen inte är så märkvärdig. Men en enkel text, fantasi och Marja i Myroms fina bilder så har kommande generationer fått en möjlighet att få veta vad Lustenbåtarna var och hur timmerstockarna kom till fabrikerna för länge sedan.
Läs mer om Anna Asks bok här >>
Bli först med att kommentera